Förlossning & BB

Lördagen den 6:e februari åkte vi till förlossnigen i Västervik för en bedömning. Vi blev då igångsatta, vecka 41+5. Man försökte med både ballongkateter och gel under lösdagen och söndagen, vilket resulterade i täta, smärtsamma värkar. men jag öppnade mig bara 2 cm.
På måndagen den 8:e februari beslutatde läkaren att Emilia skulla få komma ut genom akut kesarsnitt. Och kl. 15.55 kunde vi för första gången höra hennes underbara röst, vilket fick oss båda att gråta glädjetårar. I barnrummet, dit även mattias fick följa med, konstaterades det att hon var helt perfekt och allt såg så fint ut. Med dottern famnen satt Mattias med mig bakom skynket, medans jag syddes ihop. Jag kunde bara konstatera att vi fått världens vackraste lilla dotter. Vi gav henne namnet Emilia Amanda Maria Stenholm.
Efter några timmar på uppvaket och sedan en stund nere på förlossningen, med tid att bara mysa, snutta, bekanta oss med varandra och bara ta in att vi nu är föräldrar.... en familj, fick vi flytta in på BB - rum 11. Där har vi nu bott i 5 dagar, tills vi kom hem lördagen den 13:e februari.
Tiden på BB upptogs av att lära känna vår dotter, ge henne all kärlek i världen, lära oss allt man behöver kunna för att ta hand om vår bebis. Vi har haft lugna mysiga stunder, frustration över att allt är så nytt och osäkert, sömnbrist och vakennätter, osaligt lyckorus blandat med en overklig känsla.... "är hon verkligen här, är hon verkligen vår?".... När det sen var dags att lämna BB, var det med kluvna känslor.... skönt att få komma hem till egna sängen, lägenhet och utan folk som springer in och ut ur rummet dygnet runt, men också som att flyga fallskärm utan att ha kollat om skärmen fungerar... att cykla utan stödhjul... Vår stora fråga - Kommer vi klara av att vara bra föräldrar till vår älskade dotter???
Med skakiga knän packade vi in vår Emilia i bilbarnstolen, tog avsked till personale på BB och styrde bilen mot Oskarshamn, efter en vecka i Västervik. Aldrig förr har vi väll kört så lugnt och sakta... men vi har definitivt aldrig haft en sån dyrbar last.
Det var skönt att komma hem med vår dotter.... men känslorna har svallat och oro och glädje har bytts om vartannat. Nu väntar tid att landa, hitta våra rutiner och bara växa ihop som familj.